Funderar du någonsin över den stora kärleken? Över din drömman eller drömkvinna? Tror du att dessa existerar eller är det något som endast går att hitta i sagorna? Blommar kärleken för evigt eller vissnar den lika fort som den kom?

Personligen är jag långt ifrån en expert i sökande efter "den rätta". Jag har bara haft ett förhållande, vilket i och för sig har pågått i nästan sex år och gör det än. För någon i min ålder (21), så kan det nog ses som en hel del men jag har inte direkt något att jämföra med. Han är min bästa vän, den som jag har störst förtroende för. Trots att jag älskar att krypa upp i hans varma famn eller kyssa hans mjuka läppar så tvivlar jag. För hur vet jag att han är den rätta? Hur vet jag att han är den jag borde spendera resten av mitt liv med? Tyvärr så har den sexuella lusten varit borta i nästan ett år från min sida (eller åtminstone drastiskt minskad). Jag är rädd för att förlora min kära vän och mitt stora stöd. Samtidigt kan jag inte se honom som mannen jag gifter mig med och skaffar barn.

Nu tänker ni säkert. Herregud, människan är bara 21, lev lite. Ta det inte så seriöst. Men jag ska säga att det inte är så lätt när man varit tillsammans med någon från det att man var 15 och alla (vänner, släkt, bekanta) tar för givet att man kommer göra det.

Min största räddsla i detta är att förlora min bästa vän. Min andra räddsla är att jag i efterhand ska komma på att han är mitt livs kärlek men att det då är försent. Hur ska jag göra? Jag har ingen att diskutera detta med. Annars är det ju alltid honom jag pratar om allt med. Men detta kan jag bara inte. Snälla, kommentera och ge mig råd.

Funderar du någonsin hur mycket man "bör" göra för sin partners skull? Hur mycket är er kärlek värd? När lusten sällan inställer sig men partnerns behov är starkare än någonsin. Hur mycket bör man offra sig? Är det ens offring eller är det en självklarhet? Han ger ju mig så mycket annat, så som stöd, tröst och många häliga skratt.

Är det ens kärlek jag känner längre, eller har det gått över till en vänskap? Gränsen är så svår att veta, men rädslan för att han inte längre ska finnas kvar i mitt liv gör att jag offrar mig. Han har ju funnits där så pass länge att han nästan blivit mitt liv. Det är en läskig tanke att vara så beroende av någon. Men hur ska jag kunna klara mig utan det stödet i mitt liv?

Funderar du någonsin på att äta något sött fast du vet att du egentligen inte borde? Visst gör det inget om man unnar sig något ibland. Jag är absolut ingen hälsoguru. Jag äter minst tre rejäla mål om dagen och gärna godis på helgen och choklad är min största last. Problemet är att jag på senaste tiden har haft ett sådant himla sötsug. Jag har tyvärr fallit för frestelsen flera gånger den här veckan. Senast var idag på vägen hem från jobbet. Trots att jag sa till mig själv att jag inte borde så köpte jag 3 mars (var ju rabatt). Åt förvisso bara en. Men nu ligger de två andra i väskan så de kommer ju försvinna snabbt.

Jag skäms så för mitt sug. Döljer det för andra så därför jag oftast faller för frestelsen när jag är ensam (eller i alla fall inte där bekanta ser mig). Jag funderar på att ta nått nu också. Suget har stigit så mycket. Om det inte vore för att han är här så hade jag tagit en mars ur väskan. Känner du igen dig? Hur gör du för att hantera situationen?

Funderar du någonsin på hur det kommer sig att vissa verkligen inte klarar av att ta till sig kritik. Istället gör de allt för att skylla ifrån sig och slippa se sanningen att man faktiskt gjort fel.

Tyvärr är jag en sådan person. Jag önskar att det inte var sant, men tyvärr så är det så. Varför vet jag inte. Jag kanske bara är otroligt rädd för att misslyckas. Vad tror du?

Men det måste väl gå att förbättra sig? Skulle inte världen vara värdigt tråkig annars. Jag måste ju kunna utvecklas och lära mig att hantera skammen jag känner då jag får kritik. Men hur? Har du något tips?

Funderar du någonsin på att fly? Att bara sätta dig på en buss och aldrig komma tillbaka. Att bara gå och gå tills benen inte orkar mer. Funderar du någonsin på det? Eller är det bara jag som önskar jag kunde fly från vardagen?


När jag var yngre brukade jag fly på två olika sätt. Antingen försvann jag ut i skogen eller så läste jag böcker. Så många gånger som jag bara flydde. Bort från allt jag inte gillade; en bråkig lillebror, tjatande föräldrar och ständigt detta prestationskrav jag haft på mig själv. Men då var jag liten, är det fortfarande okej att fly? Även när man blivit vuxen? För ibland orkar jag bara inte mer. Jag vill bara försvinna in i en annan värld.


Med åldern så har skogsbesöken blivit färre och sker alldeles för sällan. De skönlitterära böckernas värld som jag brukade fly till har byts ut mot tjocka kursböcker som jag inte längre läser för min egen njutning. Likaväl finns suget efter den för andra världen. Världen där allt är bra. Där alla bekymmer och krav är borta. Det var därför som jag flydde ikväll. Det var därför jag bara gick tills benen inte orkade mer.